Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Triumph of Amphitrite dfg | Ask Me No More (mk23) | Portrait of Madame Louis Joachim Gaudibert | Evenings | Lamentation over Christ |
Related Artists:
CASTELLO, Valerio
Italian painter, Genoese school (b. 1624, Genova, d. 1659, Genova) Painter and draughtsman, son of Bernardo Castello. He was one of the leading Ligurian painters of the 17th century, whose art developed from a continuous and passionate study of a wide range of sources. His paintings of mythological and religious subjects unite an elegant figure style with an interest in dramatic and violent compositions; his touch is spontaneous and his palette vibrant with reds and pinks, blues and yellows. His brilliant decorative frescoes introduced the splendour of the High Baroque to Genoese painters. He was well known for his rapid oil sketches, with light and lively brushwork, which anticipate aspects of the Rococo.
VEEN, Otto van
Flemish painter (b. 1556, Leiden, d. 1629, Bruxelles). Flemish painter and draughtsman of Dutch birth. Although born in Holland, he is regarded as an artist of the Catholic southern Netherlands, where he spent most of his active life. He seems to have been acquainted with most of the Netherlandish scholars of his time, and his works testify to his broad humanistic learning. This and his prominent role in the early manifestations of the Counter-Reformation in Antwerp may have led Rubens to choose him as a teacher. Van Veen's importance as an artist has often been compared to the career of his famous pupil, for whom he was certainly the most important exemplar of the pictor doctus or learned painter. Van Veen obviously represents the older generation's more classicizing and conservative response to the Counter-Reformation. For him, the return to the spiritual values of the past also implied a recovery of the pictorial style of the High Renaissance, with its deliberate borrowings from the paintings of such artists as Raphael and Correggio.
Kiprensky, Orest
Russian Painter, 1782-1836 Russian painter and draughtsman. The leading Russian portrait painter of the Romantic period, he was the illegitimate son of the landowner A. D'yakonov and was adopted by his serf, Adam Shval'b and granted his freedom at birth. His surname is unconnected with that of either his real or his adoptive father, and its origin is uncertain. In 1798 he was sent to the St Petersburg Academy of Arts, eventually studying history painting under Gabriel-Francois Doyen and Grigory Ugryumov. In 1805 he received an important gold medal for his painting Dmitry Donskoy on the Field of Kulikovo (St Petersburg, Rus. Mus.) and won the right to travel to Italy on a scholarship. He did not, however, do so immediately, because of the tense political situation in Europe. Kiprensky's history painting was in keeping with the patriotic mood of Russian society during the years of the war against Napoleon.